Högt försvarsspel med stora risker

Ofta säg det att Sverige är ett litet land. Det må stämma när det gäller befolkningsmängden, men som varje invånare i den norra delen av Sverige mycket väl vet är det inte sant om vi ser till landets storlek.

Både vår yta och vårt läge, i Europas absoluta norra utkant, gör oss särskilt sårbara ur försvars- och säkerhetspolitisk vinkel.

Den förre ryske generalstabschefen Makarov besökte i somras försvarshögskolan i Helsingfors. Där uttryckte han ogillande över Finlands nära samarbete med Nato. Uttalandet var alldeles säkert också riktat till Sverige.

Att som litet land, i en alltmer osäker tid, stå utan säkerhetspolitiskt samarbete med andra är riskfyllt. Redan långt innan det kommer till en eventuell militär våldsanvändning blir vårt nationella oberoende begränsat.

Samtidigt kan man inte komma tomhänt till ett samarbete. Vi måste ha en egen förmåga och även kunna erbjuda ett mervärde till det kollektiva försvaret.

Under snart två decennier har vi inte haft någon planering av försvaret av Sverige. Viktiga förmågor har tillåtits att förfalla. Vi klarar inte längre att strida i högre förband. Stridsledning och beväpning av vårt flygvapen har stora brister. Om den nuvarande personalförsörjningen inte klarar att bemanna försvaret måste vi tänka om.

Vi måste återta förmågan att strida i brigadförband. Bara brigader kan ges uppgiften att slå en fiende. Och det är först på den nivån som vi får ett mervärde av de olika funktionerna i markstridskrafterna.

I flygstridskrafterna måste det bli mer av flygtrim, stridsledning, krigsbaser, sensorer och vapen. Ett flygvapen är inte bara flyg – det är också vapen. Målet för verksamheten ska vara att bli farlig för en potentiell fiende.

Att återuppbygga ett nationellt försvar kommer att bli mödosamt, dyrt och tidskrävande. Försvaret kan inte bara vara en politisk angelägenhet för fåtalet försvarspolitiker i riksdagen och de kommunpolitiker som har ett förband på orten. Försvaret, och försvarspolitiken, kräver ett djupare engagemang än så.

Försvars- och säkerhetspolitiken har inte alltid präglats av öppenhet och sanningssägande. Det är en viktig förklaring till ett svagt, folkligt engagemang och förlusten av det nationella försvaret. När det nu ställts i blixtbelysning genom Överbefälhavarens uttalanden om det så kallade ”enveckasförsvaret” måste försvarsfrågan bli belyst och förankrad i samhället.

Allan Widman (FP) riksdagsledamot talesperson försvarspolitik

Jens Sundström (FP) oppositionsråd Norrbottens län landsting

Thomas Olofsson (FP) ordförande NorrbottenNils Dahlbäck (FP) Piteå

Åke Cederlund (FP) Piteå
Lars Ingvar Wendt (FP) Älvsbyn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s